”Ursvenska Crescent har anlitat en PR-byrå och skaffat sig en ny slogan. På engelska, of course. Gudskelov fick inte PR-nissen sätta tänderna i varvets nya utflyktsbåt.”

 Jag reagerade direkt eftersom reportern försöker göra en nyhet av att en större, etablerad fritidsbåttillverkare har engagerat en PR-byrå (vaddå nyhet!?) och,  framför allt, använder nedsättande tilltal om oss yrkesutövare. Alltså skrev jag en insändare till reportern och tidningen, ett inlägg som sammanfattningsvis innehöll det jag skrev i förra meningen. Plus att vår bransch sysselsätter ca 15.000 personer och årligen omsätter nästan 35 miljarder kronor. Plus att det är faktafel att kalla båtens tillverkare för ”Varvet”. En hel del för att bara vara en ingress…

 Jag mailade iväg texten. Inget svar, ingen kommentar. Väntade ytterligare fyra dagar och gjorde ett nytt försök. Då kom svaret: ”Vi tänker inte publicera din insändare”. Inget mer, ingen motivation. Jag svarade att jag gärna skulle veta varför de inte ville publicera. Fortfarande inget svar. Alltså, en form av censur?

Jag kan överleva att inte få en insändare publicerad men som båtägare och prenumerant har jag svårt att förstå tidningens fega inställning – åtminstone innan jag hört deras motivation. Jag som trodde att vi numera har en transparent och kundorienterad fackpress som uppmuntrar dialog och läsarkontakt även om inslaget är negativt för tidningen. Misstag kan väl alla göra, fråga kvällspressen !

Nu har tidningen lyckats göra ca 15.000 yrkesutövande informatörer irriterade och dessutom hånat oss inför sina ca 30.000 prenumeranter och ytterligare en stor mängd övriga läsare. Det är en sådan prestation att jag tycker de ska ta hjälp av en PR-konsult. Om de vill vårda sitt varumärke.

Drivande krafter i den pågående mediala våldtäkten mot Kungen är Aftonbladet, Expressen och TV4, det vill säga, de gamla vanliga lösnummerfixerade medierna. Egentligen borde man inte bli förvånad men även lågvattenmärken borde ha en lägstanivå. Trodde jag ändå fram till nu. Och ännu mer förvånad, för att inte säga förundrad, blir jag över de mediegranskande institutionernas totala flathet och brist på egna initiativ. På sätt och vis är det symptomatiskt att det enda kritiskt granskande inslaget i debatten tycks vara public serviceföretaget Sveriges Radios program i P1 ,”Medierna”. Vilka slags signaler skickar detta?

Jag har jobbat med mediarelationer i över 20  år. Det har i huvudsak fungerat bra. Under mediaträningar jag planerat och genomfört har jag försökt trumma in budskapet att vi svenskar ofta är alldeles för flata mot media. Ofta är det faktiskt så att medierna behöver oss  m e r  än tvärtom (se fallet med Kungen). Därför borde vi kunna agera från ett överläge utan att därför missbruka det läget. Nu har Kungen och Hovet hamnat i rävsax som är nästan omöjlig att ta sig ur. Återstår bara att hävda sin rätt, hävda sin sak och ha tålamod.

Självinsikt är ju ingen framträdande egenskap hos medier i Sverige eller utomlands. Nu finns ett uppenbart läge att ägna sig åt detta. Mest jobb borde berörda mediers ägare och redaktionella ledning lägga ner. Förtal, ryktesspridning och att publicera ogrundade anklagelser kan knappast vara ”seriösa” mediers huvuduppgift. Att visstidsanställda journalister gör som dom blir tillsagda är möjligen begripligt. Men deras uppgift bestäms av den redaktionella ledningen och därmed, sagt eller osagt, med ägarnas samtycke. Mediers ägare har i alltför många år klarat sig från att bli granskade eller från att visa en tydlig, publik inställning i de här frågorna. Varför det?  Argumentet att man inte ska såga av den gren man sitter på håller inte.

Ingen sund demokrati kan utvecklas bra utan ett visst mått av civil olydnad. Därför uppmanar jag såväl annonsörer som läsare att ta avstånd från de mest högljudda och skränande medierna. Det finns bara en sak som är värre än att det skrivs lögner,påhopp och ogrundade beskyllningar i den här kungadebatten och det är att folk är beredda att  b e t a l a för det. Det gör att både annonsörer och läsare blir delar av en slutprodukt de säkert inte hade tänkt sig eller vill tillhöra. Så, tänk efter och tänk om!

Eftersom du, Linda, älskar att kalla saker vid dess rätta (?) namn, ska jag använda samma raka linje och såga dig offentligt. Håll i dig nu:

1/ Lovar man exklusivitet ska man hålla det. Det gör professionellt skötta byråer. Genom ditt slafsiga beteende har du sabbat åratals arbete bland seriösa PR-företag  som jobbat för att skapa bra relationer med media.  Med sådana vänner som du behöver man inga ovänner.

2/ Man skyller ALDRIG på kunden! Man tar ansvar för vad man själv åstadkommit, kalla det för missförstånd eller bristande samordning – men man skyller aldrig på kunden. Basta!

3/ Den här typen av beteende ger lök på laxen för alla dem som misstänkliggör eller ifrågasätter de seriösa PR-byråernas verksamhet. Ett oskickligt beteende kan sabba för en hel bransch. Men så klart – tänker man bara på sig själv är väl livet inget problem.

Du som är så bra på att byta yrkesbana – försök en gång till !

Nu slår affärsnyhetskonkurrenten Veckans Affärer in på samma linje. Första numret på nya året 2011 innehåller bland annat fem egna reporters fotograferade på ett helt uppslag i färg inkl personliga kortpresentationer om deras förträffligheter. Hela artikeln är på tio sidor varav hälften, fem sidor, ägnas åt tvåspalts jätte-byline-foto av respektive reporter samt vidhängande enspalt text. Budskap: bilden och personen viktigare än texten. För säkerhets skull har redaktionen garderat med en omotiverad krönika kopplad till själva fotograferingen (!) av fotografen Micke Lundström. Krönikan var placerad på framträdande plats på redaktionssidan.

Ett tredje exempel är när veckotidningen Vecko-Revyns kvinnliga redaktion vek ut sig i sin egen tidning ”för att visa att även vanliga kvinnor kan vara stolta över sina kroppar”. Hade de tänkt snäppet längre än den egna naveln – à propos kroppar –  skulle de naturligtvis tagit någon av sina läsare att vika ut sig, inte minst för trovärdighetens skull.

För att inte tala om Expressens och Aftonbladets sandlådekrig om vem som är störst. Vuxna människor?

Vilken är tanken bakom allt detta? Vem behöver självgodhet i kolossalformat? Hur gynnas läsare och annonsörer? Det är väl en sak att jobba kreativt med utvecklingen av det egna varumärket. Men att tala i egen sak på det här sättet får ju motsatt effekt – trovärdigheten minskar radikalt. Kan ingen tala om för mediernas mediestrateger att deras uppgift är att leverera bra nyheter och analyser, inte att tala om för läsare och tittare hur bra de är. Det gör andra – om de gjort ett bra jobb.

Göran Sachs

Kommunikatör

Under helgen har jag mött Eva Gabrielsson två gånger. Första gången i en Skavlan-intervju i fredags kväll, andra gången i en lång intervju av Karin Thunberg i lördagens SvD Kultur. DN Söndag hade också en lång intervju. Sällan har en försiktig sympati så snabbt övergått till något som närmast liknar förakt. Jag skräms av min egen starka reaktion. Den enda trösten är att jag uppenbart inte är ensam i mitt reaktionsmönster.

Eva Gabrielsson var som bekant sambo och sällskapade med den avlidne succe-författaren Stieg Larsson. Under åren sedan hans tragiska död har vi i medierna fått följa kampen om hans arv mellan Eva G och författarens far och bror. Någonstans på vägen har Eva G också luftat sitt missnöje med den svenska sambolagstiftningen. Eftersom den här typen av utdragna och publika familjedramor inte intresserar mig, har jag följt det hela på distans men ändå inledningsvis haft mina sympatier hos Eva G. Inte längre efter helgens möten!

Intervjuerna föranleddes av lanseringen av den bok hon skrivit tillsammans med den franska journalisten och författarinnan Marie-Francoise Colombani. Boken är hennes egen version av striden kring Millenniumböckerna och åren med sambon Stieg Larsson. Boken har, enligt media,  gått den något ovanliga och omständliga vägen att först ha skrivits på svenska, sedan ha översatts till franska – och därefter återöversatts (!) till norska (!), uppenbarligen av skäl som endast Eva G själv begriper. PR-arbetet från förlaget sköttes av evenemangsstjärnan Michael Bindefeld vilket bara det förmodligen fått Stieg Larsson att vrida sig av fasa i sin grav.

Vad som mötte mig i de båda intervjuerna var en – som jag uppfattade det – spänd, misstänksam och ganska aggressiv kvinna. Såväl tv-intervjun som SvD-intervjun präglas genomgående av hennes bitterhet mot, egentligen, alla – förlagen, medförfattarinnan, Stiegs pappa och bror, ja till och med mot sambon Stieg (”Jag har förbannat hans slarvighet med papper, att han misslyckades med detta sista att ordna ett bolag”). Det var otäckt att höra en människa så full av förakt och brist på självinsikt. En naturlig motfråga vore ju att på något sätt fråga hur hon själv försökt bidra till att rätta till de fruktansvärda orättvisor som hon lyfter fram. Stackars Karin Thunberg i SvD försökte nog men av texten att döma verkar hon inte riktigt vågat fullfölja. Det förstår jag.

Varför tar jag upp det här? Jo, av det enkla skälet att det är ett så uppenbart tragiskt exempel på svårigheten i att vara och hantera sin roll som offentlig person. Här blir ”uppdraget” dubbelt svårt genom att gränsen mellan det privata och det offentliga knappast går att dra. Och framför allt, Eva G har inte haft viljan eller förmågan att själv och tydligt dra den gräns som bara hon kan sätta, om hon vill. Vad jag ser är i stället en obehaglig bild av självfullständighet som bara kan jämföras med Björn Ranelid. Och det är inte sagt som en komplimang…..

Du kan vara nöjd med det mediala genomslaget Eva G – men du måste bli chockerad när du inser hur många tidigare supporters du har tappat efter dina framträdanden. Och det är väl knappast det du behöver i dina fortsatta kamp mot, jaa, hela världen?

Jag är prenumerant på SvD och läser med jämna mellanrum dina torsdagskrönikor. Från och med dagens krönika kommer jag att sluta läsa dem. Det är väl sällan som jag läst så många negativa, klagande, hulkande och allmänt medelåldersbitchiga alster från en rutinerad journalist som du. Och för det mesta verkar det vara mannens fel – eller åtminstone bristen på jämställdhet. Att pojkar i allmänhet har sämre betyg än flickor i uppväxtåldern är ingen rocket science – det var känt redan i början av 1900-talet. Att du inte kan tycka synd om dem är en uppenbar brist på empati som jag, i dina kläder, inte skulle skryta med som du gör. Du vidare har ett rätt överlägset och svepande sätt att beskriva mäns ‘framgångar’ på och undrar varför män ska bry sig – de har ju ändå allt ”gratis”. Det är ju ett mycket bekvämt sätt att se på saker och ting för då får du ju alltid rätt, eller hur? Och så bekvämt.  Kom ut i verkligheten i stället och se hur många kvinnor som tar för sig och lyckas – ta fram de förebilderna i stället för att mobba män och sitta på din kammare och vara bitter.

Du klagar (!) också på att kvinnliga forskningsstuderande bara får 12,7  procent av utdelade medel trots att de representerar ca 35 procent av forskarkåren. Det kanske kommer som en obehaglig nyhet för dig att framgångsrik forskning byggter på kompetens och erfarenhet, inte på könstillhörighet. För att citera dig själv, ”man tror inte det är sant!”

Jag tror att du – och dina läsare – skulle må bra av en lite mera positiv utblick och att du tar fram de god exemplen, som omväxling. Så mycket roligare att skriva och så mycket roligare att läsa. Att halva jordens befolkning tyvärr är män, det är ett onödigt ont du får försöka stå ut med. Och tänk vad som kan hända om maskulinisterna skulle forma sig till en rörelse – då skulle ju inte de stackars kvinnorna ha en chans, eller hur?

God Jul Anna, du verkar behöva det. Och du, du kan alltid byta ut Tomtefar till en Tomtemor. Ett tips i all välmening.

Revisionsjätten KPMG:s vd Helene Willberg har två gånger, offentligt och på fullt allvar hävdat att hon är helt nöjd med den revision som hennes revisorer gjort på Carnegie och HQ Bank, trots att Finansinspektionens stenhårda kritik. En imponerande brist på insikt och respekt! Och revisionsspåren förskräcker. Under 80- och 90-talen har avslöjats grava brister i några av börsföretags redovisningar (Fermenta, Skanska). Styrelse och/eller företagsledning åkte ut men revisorerna fick minsann stanna kvar. De skrattade väl hela vägen till banken.

Så nu ska det bli mycket intressant att följa deras kommunikationsstrategier, om de alls finns. Här ges ett gyllene tillfälle att ta egna informationsinitiativ, definiera problemen och sätta agendan för att få styrning på informationen redan från början. Kom igen nu, make my day !

En gissning är ändå att Bankföreningen så småningom kommer med en halvljummen kommentar eller pratar i mycket generella termer om att tillsätta en intern utredning, ett tilltag som alla de individuella bankerna kan ducka under och hänvisa till. Branschföreningen FAR, Föreningen Auktoriserade Revisorer, vågar knappast ta sina medlemmar i offentlig upptuktelse, något som skulle vara både välgörande och skapa respekt. Nej, som vanligt för vi hoppas på enskilda, personliga hjältar, ”whistleblowers”, som landat i verkligheten och vill förändra. Om inte någon modig kommunikatör tar tag i frågorna och driver dem…..

Tennis, anyone?

Kan inte någon med kontakter i den röd-gröna alliansen säga till att de tre partiledarna borde skaffa sig en stylist, någon som klär upp dem? När jag såg några foton i Svenska Dagbladet i samband med riksdagens öppning och fick se Lars Ohly i kortärmad, skrynklig skjorta och Maria Wetterstrand i något som påminde om en förstärkt träningsoverall tänkte jag att, herregud, har de inga riktiga kläder att ta på sig vid ett sådant tillfälle? Bläddrade fram ett par sidor i samma tidning och fick se foton på etablerade EU-politiker, i kostym och dräkt. Kanske inte så festligt men jämfört med de svenska ”förlagorna” tillhörde de en annan planet.

Jag menar inte att man ska falla till föga för ”borgerlighetens klädkoder” utan jag menar att man som valda representanter av det svenska folket ska se någorlunda snygg och prydlig ut för dem man representerar. Kort och gott, en hygienfråga! Bland artister, näringslivsfolk och offentliga tjänstemän är det många som har förstått att kläderna faktiskt är en del av den bild av dig själv som de kommunicerar. Det är inte frågan om snobberi utan om en klädsam självmedvetenhet. Den slags medvetenhet tycks vara helt frånvarande hos de många av våra framträdande politiker – den form av politiskt frieri som Jimmie Åkesson gjorde med sin Blekingefolkdräkt inräknad.

Utseende och klädsel spelar allt större roll för det personliga varumärket. Och att vara ledande politiker i Sverige har absolut blivit frågan om att bygga sitt personliga varumärke. Det har absolut gällt i näringslivet och nu kommer samma krav att också omfatta valda förtroendemän och kvinnor i nationella och regionala forum. Den generation som kommer att ta över Sverige och som nu ska efterträda 40-talisterna, har helt andra krav på sina representanter än den tidigare generationen. De vill ha män och kvinnor som är representativa och som de kan känna gemenskap med, konstigare än så är det inte. Medan jag nu ändå bränt mina politiska skepp i det röd-gröna ledet kan jag avsluta med att säga att det är faktiskt en form av bristande respekt mot sina väljare att lufsa på i säck och aska. Så om de röd-gröna snart också får en PR-chef framöver – gööör något! Jag säger det faktiskt av omtanke.

Lördagen den 9 oktober 2010 innehöll huvudtidningen i Svenska Dagbladet 52 sidor, exklusive delarna Magasinet, Näringsliv och kultur. De 52 sidorna bestod av 22 helsidesannonser, ytterligare 12 sidor där mer än hälften av utrymmet var annonser, två sidor för allmän tidningsinformation (väder, redaktionsruta, sammanfattningssida etc), två sidor ledare och opinionsbildning  samt 6 sidor sport. Återstår 8 sidor eller 15 procent för vanliga allmän- och utrikesnyheter som väl borde vara tidningens huvudspår. Sammantaget består den dagens tidning av 65 procent kommersiell information och 35 procent av s k redaktionellt innehåll. Vi som har betalat för en tidning får i stället ett DM-utskick.

Dagen efter, söndagen den 10 oktober 2010, toppar Svenska Dagbladet hela förstasidan och hela baksidan med temat ” Svenska Dagbladet Årets Dagstidning”. Detta är enligt tidningen tydligen värt mycket mer än all normal nyhetsförmedling i en värld full av elände och olyckor. Tidningen har alltså återgått till en disposition av annonser på förstasidan som övergavs för ca 50 år sedan. Självberömmet är ögonbedövande, förlamande och totalt omdömeslöst, i all synnerhet som chefredaktören Lena K. Samuelsson självsäkert inleder copytexten med att ”Förbättringarna och nytänkandet verkar aldrig ta slut”. Det är en orgie av osmakligt självberöm som till och med utklassar kvällstidningarna.

Nu hinner vi nätt och jämt hämta oss från detta innan nästa pärs kommer, Svenska Dagbladets Bragdspris, som delas ut i början av december varje år. Förra året började tidningen sin ”uppföljning” ett par veckor innan priset utdelades med ca tio helsides- och uppslagsartiklar om möjliga vinnare. Själva bragddagen avsatte tidningen sin förstasida, 4 uppslag och två självannonser för att i egen tidning puffa för händelsen. Bara det tilltaget är en bragd! Huvva – hur ska det bli i år?

En bra dagstidning ska naturligtvis innehålla en väl avvägd blandning av kommersiell och redaktionell information. De flesta lokaltidningar i landet är utmärkta exempel på detta. Men nu har någon slags anständighetsgräns överskridits. Att det jag beskriver är någon slags självpåtagen ”respekt” – i brist på bättre ord – för annonsören (inkl Svenska Dagbladet själva) kan vi väl möjligen vara överens om. Men vilken respekt för läsaren och prenumeranten är det?

Göran Sachs

Kommunikatör, läsare och snart f d prenumerant